Resan mot friska barn

Fredagen efter att jag varit hos Karolinska i Huddinge så ringde jag min läkare. Läkaren var inte där så fick prata med en sekreterare som sa att de hade skickat ut ett brev för att jag skulle få komma dit på tisdag och få mina svar på operationen. Jag fick lite panik för jag visste att det inte var ett gott tecken att jag hade kallats dit. Jag frågade sköterskan i telefonen varför jag hade kallats och om det var allvarligt. Jag fick till svar att hon inte kunde se mina operationssvar men att jag nog inte borde komma dit ensam. Jag kände hur paniken spred sig i kroppen och desperat försökte jag få henne att ta reda på svaren på en gång. Detta var nog den värsta helgen i mitt liv. Veta att något var fel men inte hur illa och vad det innebar. Jag vände mig till google i hopp om att hitta svar. Jag visst att jag redan hade högsta nivån av cellförändringar och steget över var ju cancer. Tankarna snurrade till förbannelse i mitt huvud. CANCER. Tisdagen kom äntligen och jag, min man och min mor begav oss till sjukhuset. Min läkare hämtade oss och satte oss ner. Han pratade runt problemet ett bra tag innan han erkände att mina cellförändringar hade gått till cancer in situ, vilket innebär att cancern inte har spritt sig tillräckligt i livmodern eller livmoderhalsen för att kunna kallas livmoder/livmoderhalscancer. (Tack google) han berättade även att jag måste opereras igen och att det är extremt ovanligt att det har gått såhär långt när man är så ung som jag är så han sa att jag kommer behöva operera bort min livmoder så småningom för att cancern inte, även om nästa operation skulle lyckas, ska komma tillbaka och sprida sig. Jag kunde bara se hur drömmen om det barn vi kämpat så hårt för flög ut genom fönstret. Han förklarade att jag skulle kunna få barn ändå även om jag opererades igen men att det fanns en risk att jag födde för tidigt. Detta lugnade mig liten men nu återstod bara att berätta för Karolinska att jag skulle opereras igen...