Resan mot friska barn

2 februari har jag blivit tillsagd att jag ska ta grav-test. Jag är så nervös och spänd och eftersom att ingen mens hade kommit så antog jag att det bara måste vara positivt. Jag går upp tidigt med min man innan han skulle till jobbet och tar testet. som är negativt. Jag åker hem till mamma och är såklart extremt ledsen. Men efter lite googlande så kom vi fram till att de satt ut fel datum, det är den 12 februari jag ska ta testet. Lättad över att det inte hunnit börja produceras några hormoner än så börjar en ny väntan. Men på söndagskvällen när jag stoppar upp vaginaltabletten så inser jag att staven man använder är lite rosa när jag drar ut den. PANIK så klart. Nu kommer mensen tänker jag och mycket riktigt dagen efter kommer den. I ren desperation försöker jag googla till mig ett svar som säger att jag kan blöda så mycket och ändå vara gravid. Men det slutar inte. Tillslut får jag bara acceptera att jag inte är gravid. Jag tvingas ändå ta ett nytt graviditetstest på fredagen och ringer därefter Karolinska för att berätta att jag inte blev gravid. Besvikelsen är total, jag var så säker på att vi skulle ha tur denna gång efter all cancer-skit vi gått igenom och därför bli gravida på första försöket. Men jag hade modet uppe att något av de andra 21 äggen skulle ha överlevt och varit friskt. Jag fick veta att 15 ägg delade sig som de skulle men endast 12 överlevde första testningen efter 3 dagar av dem kunde man konstatera att 5 ägg var sjuka, 1 var friskt och resten gick inte att diagnosera efter endast 3 dagar så man skulle göra ett nytt försök men inget av de resterande äggen överlevde ett till test. Då står jag där med telefonen i handen och är tillbaka på vad som känns som ruta ett. Så besviken över att inget mer ägg överlevde, av hela 22 ägg så var ETT friskt.
Karolinska berättade även att det var kö, så jag kommer inte kunna fortsätta behandlingen förens tidigast i april. Vilket känns som ljusår bort. Men jag är glad att vi iaf får fler försök. 
I mars väntar även ett nytt cellprov för att kolla hur det har gått eftersom att det är ett halvår efter tredje operationen. 
Inte något jag ser fram emot direkt.